KORT HISTORIK ÖVER

EFS MISSIONSFÖRENING I SJULNÄS,
VID FÖRENINGENS 90–ÅRSJUBILEUM DEN 23 – 24 APRIL 2005.
Sammanställd av Ola Lundström.


Så började det.

Den 6 februari 1915 samlades en grupp ungdomar i Sjulnäs skola. De hade träffats för att bilda en egen ungdomsförening. En av deltagarna hette Axel Olofsson. Då han år 1965 skrev en historik till 50-årsjubiléet, berättar han om bakgrunden till detta möte: I samband med att 1:a världskriget bröt ut 1914, uppstod en stor oro bland människorna, och många sökte sin trygghet hos Gud. En väckelse uppstod, som främst berörde byarna Roknäs, Sjulnäs och Långnäs. De som kommit till tro började samlas till egna gudstjänster, där man läste predikningar, sjöng och bad. En dag i början av 1915 passerade komministern N.J. Nordberg förbi skolan i Sjulnäs, och såg ungdomarna samlade där . Då kände han liksom en elektrisk stöt: Här är ett tillfälle att sammanföra de kristna i en ungdomsförening.

Söndagen därefter, den 29 jan. 1915, kallade han till gudstjänst i skolan, och då kom han med sitt förslag. Man beslutade då, att samlas igen den 6 febr. och då besluta om att bilda en Kristlig Ungdomsförening. Vid detta tillfälle anslöt sig 53 personer. Alla namnen finns nedskrivna i det detaljerade protokoll som finns i den äldsta protokollsboken. Till styrelse valdes J.V. Granström, Jonas Viklund, Oscar Carlsson, Axel Olofsson, Hilda Andersson, Amanda Ögren och Anna Öhlund. Till ordförande utsågs Axel Olofsson, till sekreterare Jonas Viklund och till skattmästare Oscar Carlsson. I 30 år skrev Jonas Viklund föreningens protokoll. De är till att börja med mycket detaljerade och intressanta. Man kan läsa om vad som predikades och om hur Ordet togs emot.

Föreningen antog naturligtvis egna stadgar, som i stort sett överensstämde med stadgarna för Öjeby kristliga ungdomsförening. Portalparagrafen lyder:
Föreningens ändamål är att bland ungdomen på Guds ords grund befrämja hvad sannt, hvad värdigt, rätt, rent och älskligt är. § 4: Såsom inträdesavgift erlägges 25 öre. Vid årsmötet betalas en årsafgift af minst 50 öre för man och 25 öre för kvinna.

Verksamheten bestod av möten varannan söndag kl. 3. Dessutom hölls gudstjänster för- och eftermiddag varje söndag. Redan samma år började man med söndagsskola. Den samlade redan första året 82 barn. Samtidigt startades också syföreningen. Vid slutet av föreningens första verksamhetsår hade medlemsantalet stigit till 72. Under åren har antalet hållit sig ganska konstant, som högst 118 år 1986, och för närvarande 76.

Ett problem för den nybildade föreningen var den begränsade tillgången till möteslokal. Skolsalen fick inte utnyttjas efter kl. 8 på kvällarna, och dessutom var den otillräcklig. År 1917 blev en stor lokal i byn till salu. Det var den s.k. SKYTTEBORGEN, ett hus som ägdes av skytteföreningen. Huset hade använts som samlingslokal för den föreningen och dessutom som danslokal. År 1917 hade dock verksamheten upphört och lokalen hade börjat förfalla. Ungdomsföreningen beslutade att köpa huset och förvärvade den för 2 600 kr. Det var en stor summa för den nybildade föreningen, men då skytteföreningen upphörde 1923, anslog man 500 kr. till de nya ägarna av lokalen. Bönhuset invigdes den 27 okt. 1917.

År 1920 anslöts föreningen till Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. År 1922 bildades Infjärdens missionsförening för att ungdomsföreningarna i området skulle stärka varandra. Prosten Axel Sandin önskade få föreningarna anslutna till Piteå sockens missionsförening, men då föreningarna redan var anslutna till EFS, avslogs detta förslag.

Av de första medlemmarna kom två att gå in i Guds ords tjänst. Detta är ett mönster som man kan se bli upprepat under föreningens blomstringstider. Den förste var Emil Jonsson, som studerade vid Johannelunds missionsinstitut 1918 – 1922 och Axel Olofsson som utbildades år 1921 – 1922. Emil Jonsson prästvigdes 1930 och tjänstgjorde som komminister i Skellefteå vid sin död 1954. Axel Olofsson anställdes först av Infjärdens missionsförening, men då medlen inte räckte till, kom han att anställas som predikant av Piteå sockens missionsförening. Han blev kvar i den tjänsten fram till sin pensionering och tillhörde vår missionsförening fram till sin död 1981.

Bild
Bild

Ungdomsarbete.

År 1924 startades en flickgrupp,"Solglimten", ledd av Selma Risberg och en juniorförening, ledd av Axel Olofsson. Solglimten har fortsatt sin verksamhet genom hela föreningens historia. Namnet ändrades 1961 till " Flickgruppen", 1981 till FG/PG och nu EFS-Scout.

Söndagsskolan och barngrupperna har varit en väsentlig del av föreningens arbete.

Juniorföreningen, som bildats 1924, upphörde efter några år i brist på ledare. Först år 1939 kunde den startas igen, då med Filip Eman som ledare. Verksamheten blev intensiv, inte minst beroende på de stora juniorlägren, som anordnades på Storstrand, det nystartade ungdomshemmet i Öjebyn.

Ur den gruppen kom John Isaksson, som efter ingenjörsutbildning och predikantutbildning sändes ut som missionär till Etiopien där han tillsammans med sin hustru arbetade i många år. Efter återkomsten till Sverige verkade han som präst bl.a. i Nyåker.

Bild
Bild

1930- och –40talet.

Ungdomsföreningens arbete kan beskrivas som tider av uppgång och nedgång. Under senare delen av 1920-talet och större delen av 1930-talet verkar aktiviteten ha varit ganska liten. Söndagsgudstjänsterna pågick för det mesta och barngrupperna fortsatte sitt arbete. Men varje år från senare delen av 1920-talet anordnades en bibelvecka i början av januari. Den traditionen lever fortfarande.

Väckelsen.

Men under 1950-talet kom VÄCKELSEN. Den började inom Hortlax församling, och år 1952 nådde den till Roknäs. Bönhuset fylldes dag efter dag och människor kom till personlig tro på Gud. Många av dem gick in i Sjulnäsföreningen. Axel Olofsson berättar, att vid ett möte det året tog man in hela 29 nya medlemmar vid samma tillfälle. För varje gång som någon kom till tro sjöng man Ring i Himlens klockor… Under de närmaste åren kom någon enstaka med i föreningen, men år 1957, under bibelveckan i Sjulnäs tog väckelsen ny fart. Varje dag samlades man till predikan, bön och sång, och allt fler kom till tro. De nyomvända samlades, bad och läste tillsammans. De styrkte varandra och levde i en stark andlig gemenskap. Någon speciell väckelsetalare var inte redskapet, utan man förklarar det som skedde med att Andens vindar blåste. Så fick föreningen många nya medlemmar, de flesta i åldern mellan 25 och 40 år.

Att föreningen fick så många nya medlemmar gjorde att verksamheten förändrades. Tidigare hade ansvaret för mötena helt vilat på ordföranden. År 1952 förklarade ordföranden Filip Eman, att detta blivit alltför betungande. Då kom uppgiften att fördelas mellan styrelsens ledamöter. De nya medlemmarna brann av iver att utöka verksamheten. Detta ledde till att en pojkgrupp bildades år 1958 med Folke Westerberg som ledare. Också de övriga verksamhetsgrenarna fick ny fart.

Också denna blomstringstid gav frukt. Mårten Lundberg och Berne Isaksson utbildades vid Johannelunds Missionsinstitut och arbetade först en tid som predikanter. Sedan blev de präster i Sv. Kyrkan och fick sina sista tjänster i Själevads församling. Tage Öhlund lämnade sin tjänst som ingenjör i Östersunds kommun och blev distriktsföreståndare i Jämtland. Han övergick senare till prästtjänst i Jämtland. Ulf Johansson arbetade en tid tillsammans med sin fru Karin som missionärer i Etiopien. De blev sedan lärare i Skellefteå. Nämnas bör också polismannen Uno Nyström, som under flera år verkade som biträdande predikant.

Bild
Bild

Barn – och ungdomsarbetet.

Under 1960- och –70 talet blomstrade barn – och ungdomsarbetet. Samtidigt tog också musikverksamheten verklig fart. Söndagsskolan: Det fanns fortfarande en tradition att de flesta barnen skulle gå i söndagsskolan. Många blev kvar ända tills de konfirmerades. Då fick de en Bibel eller sångbok och många gick också in som medlemmar i missionsföreningen. Söndagsskolan samlar nu de minsta barnen. De senare åren har antalet åter ökat efter en lång nedgångsperiod.

FG – PG fick unga, ivriga ledare. År 1978 gick Stig Nilsson och Erik Sundström in i ledargruppen. De är fortfarande i högsta grad aktiva i det arbetet. Verksamheten utvecklades mer och mer mot scouting. 1981 slog man ihop FG och PG till FG/PG. och år 1990 ändrades namnet till EFS SCOUT. PG-stugan i Dussen var länge en viktig plats för arbetet. Men år 1986 flyttade ägaren bort stugan. Då upplät Rolf Öhman en plats vid Rokån, och där byggde ledarna den nya scoutstugan, som stod färdig år 1987. Scoutarbetet samlar i dag många barn, och flera nya ledare finns med i den livaktiga verksamheten, som når många av bygdens barn.

Juniorföreningen utvecklades starkt. Under senare delen av – 60 talet blev lokalerna i bönhuset alldeles för små och olämpliga för arbetet. Då blev ett hus intill Centralskolan ledigt. Det var den gamla JANNE-GÅRDEN, som använts som lokal för hemkunskap. Gården var gammal och dragig, men ungdomarna tog tacksamt emot möjligheten att få utnyttja den. De och ungdomsledarna inredde den till ungdomslokal. Gården blev ett kärt tillhåll några år framåt.

De stora och djupt andliga konfirmandlägren på Storstrand hjälpte många unga fram till en personlig kristen tro, och gav upphov till något av en ungdomsväckelse i början av 1970 –talet. Ungdomarna bildade bibelklubbar och sånggrupper. De var aktiva i skolornas kristna grupper. Allt detta gjorde att de fick en klar kristen identitet som kommit att påverka dem hela livet. Evangelisation och mission blev viktiga för dem.

Ur den här gruppen kom många som på olika sätt tjänstgjort inom kyrka och mission. Den förste som sändes ut i missionstjänst var Anders Mattsson, som år 1978 reste till Sudan som sjuksköterska bland etiopiska och eritreanska flyktingar. Han utbildade sig senare till präst, och arbetade i den uppgiften i Etiopien under några år. Nu är han kyrkoherde i Arjeplog. 1979 sändes Maria Lundström tillsammans med sin man Stig Lundberg ut till tjänst i Etiopien, där de arbetade med sjukvård och ekonomi och stannade i c:a 10 år. Maria är nu katastrofhandläggare vid Lutherhjälpen och Stig är direktor för EFS mission.

År 1982 fick vi sända Klas Lundström tillsammans med sin fru Ingrid till missionstjänst i Tanzania. Där arbetade de först som distriktsmissionärer i Mtwara och senare som lärare vid prästseminariet i Kidugala. De blev kvar där i 10 år. Klas är nu lärare vid Johannelunds teologiska högskola.

Till den här gruppen ungdomar hör också Eva Nyström – Aldrin, som under många år tjänstgjort inom studieförbundet. Under 1980- och -90talen varierade tonårsarbetet mycket. Vissa tider låg det nästan nere för att senare börja blomma upp igen. De anställda ungdomsinstruktörerna har haft stor betydelse.

Gunnar Burman kallades som ungdomspastor år 1977, Anders Hillergren blev vår ungdomsinstruktör år 1981 – 1991. Åren 1993 – 1997 arbetade Magnus Hammega som ungdomspräst. Han ägnade mycket av sin tid åt högstadiets elever och startade en öppet- hus- verksamhet i bönhuset. Ungdomslokalen kallades för ÄNGLAGÅRDEN och blev en mycket omtyckt plats för ungdomarna. Tyvärr måste verksamheten läggas ner efter några år, då ledare saknades.

Under de sista åren har ungdomsarbetet tagit ny fart genom samarbete mellan vår förening och Infjärdens Kyrka, så att det nu finns både en tonårsgrupp och en grupp för äldre ungdom.

Bild
Bild

Sång och musik.

Redan i protokoll från år 1921 nämns det om körverksamhet. Denna låg dock nere i många år, tills Harald Lidström startade en sångkör i samband med väckelsen 1952. Den kören fortsatte sin verksamhet under lång tid. Efter några år övertog Tage Öhlund ledningen, och då han flyttade år 1964 blev Ola Lundström körens ledare I den uppgiften stod han kvar till år 1979, då Anders Pettersson tog över taktpinnen.

Vid samma tid startades en blåsorkester i Infjärdensområdet på initiativ av musikkonsulenten Eskil Lundström. Infjärdens Missionsförening stod som garant, och orkestern kom igång. Först leddes den av studerande från musikhögskolan, men då Gunnar Wennberg, musiklärare vid centralskolan, tog över ledningen, blev det riktig stabilitet i verksamheten. Ungdomarna i orkestern deltog gärna i körsången, och så växte kören. Den genomförde under de här åren många sånggudstänster och sångarresor. Dessutom hade den stor betydelse för föreningens mötesverksamhet.

I slutet av 1970-talet växte ungdomskörerna fram inom Pitebygden. Samtidigt lades blåsorkestern ner i brist på ledare. Rekryteringsbasen för kören försvann och i slutet av 1980-talet avbröts den regelbundna verksamheten. Men fortfarande uppstår kören vid enstaka tillfällen.

År 1992 startades en kör under ledning av Anna-Karin Lindström. Den upphörde dock efter några år i brist på ledare.

Studieverksamheten.

Redan på 1940-talet började föreningen att arbeta med studiecirklar. Det var då enbart bibelstudier. Dessa fortsatte man med under många år. Cirklarna leddes ofta av den anställda predikanten, och arvodet bidrog till hans lön. Också körverksamheten rapporterades som studiecirklar.

År 1977 gick föreningen in i ett försöksprojekt som studieförbundet startat. Det gick ut på att försöka bredda studieverksamheten, för att på detta sätt nå ut till fler. Projektet pågick i några år, och många nya kontakter togs. Under senare år har förutsättningarna för studiearbetet försämrats, och för närvarande är inga studiecirklar verksamma.

Bild
Bild

Bönhusbygget.

Den blomstrande ungdomsverksamheten fick till följd att lokalbehovet växte. Janne-gården var bara en tillfällig lösning. Därför begärde missionsföreningen att få bygga ut bönhuset. Men kommunen avvisade förslaget, eftersom huset stod i vägen för en omläggning av vägnätet.

År 1972 beslutar föreningen att bygga ett nytt bönhus på den plats som Vägverket och Piteå kommun har anvisat. En byggnadskommitté bildas, och efter en tid skissar Paul Berglund, föreningens kassör, upp ett förslag till ritning. Han gör också en modell av huset så att alla kan se hur det ska se ut. Ingenjör Lennart Lundberg upprättar ritningar och byggnadsnämnden godkänner dem.

Arbetet med bygget börjar sommaren 1973 med skogsarbete. Skänkt skog fälls och sågas upp till virke. Under år 1974 startar så det direkta byggnadsarbetet. Det är främst två män som står i spetsen, nämligen föreningens ordförande Sigvard Åström och kassören Paul Berglund.

Kostnaden verkar oöverstiglig. Huset kostnadsberäknas till 930 000 kr, och föreningens byggnadskassa uppgår till 23 700 kr. Trots detta beslutar föreningen att i tro gå vidare och starta bygget. Med gemensamt arbete och rikliga gåvor kan bygget genomföras, och den 20 april 1975 kan vårt nya bönhus invigas av missionsföreståndare Torsten Wiberg. Ekonomin, som till en början var det stora problemet, hade nu växt till det stora glädjeämnet. Byggnadskassan hade VÄXT under byggnadstiden och var vid invigningen uppe i 65 000 kr. Detta kan vi med glädje se som ett stort under. Bönhuset har nu fungerat bra i dessa 30 år, och varit till stor välsignelse

Missionsfonden.

Överskottet från bygget fonderades för kommande behov i en egen Missionsfond. Genom gåvor från medlemmar kom fonden att växa kraftigt, och då en gammal medlem, Erik Granberg, testamenterade sina tillhörigheter till föreningen år 1995, uppgick den under en period till c:a 900 000 kr.

Fondens avkastning har genom åren kunnat användas i föreningens verksamhet. Då bönhuset renoverades p.g.a. fuktskador år 2003 kom medlen väl till pass. Att renoveringen, som också innefattade nytt värmesystem, kunde genomföras till så pass låg kostnad, berodde på generösa gåvor och en stor egen arbetsinsats.

Bild
Bild

Organisationsförändringar.

Föreningens ursprungliga namn var Sjulnäs Kristliga Ungdomsförening. År 1962 ändrades namnet till EFS Missionsförening i Sjulnäs. Denna namnändring skedde ungefär samtidigt för alla ungdomsföreningarna i Norrbotten.

Under bönhusbygget kom nästa förändring. Då beslutade årsmötet att föreningen skulle delas upp i 7 ansvarsgrupper, som fick svara för mötesverksamheten var sin månad. Denna förändring har varit till stor välsignelse. Alla medlemmar har på detta sätt fått vara med i föreningens arbete. Eftersom medlemsantalet minskat och medelåldern blivit högre, beslutade föreningen år 2002 att minska antalet grupper till 5.

Yttre mission.

Samtidigt som bönhuset byggdes, fortsatte också föreningens inriktning mot mission. Inte minst syföreningen engagerade sig starkt i den frågan. År 1974 tog dess föreståndare Inez Mattsson, initiativ till en julbasar, som det året anordnades i Centralskolans matsal. Sedan dess har julbasaren återkommit nästan varje år och fått vara en viktig del i föreningens missionssatsning.

Eftersom några av föreningens medlemmar kommit att arbeta som missionärer, har den yttre missionen blivit en konkret verklighet. År 1985 utsågs Aili Lundström till föreningens första missionsombud. Samma år beslutades att föreningen skulle ta kontakt med den lutherska församlingen i Mtwara, Tanzania, där Klas Lundström arbetade. Den församlingen blev vår VÄNFÖRSAMLING. Då Klas´ föräldrar reste dit samma år, sände föreningen bl.a. en uppsättning nattvardskärl till dem. Där står ingraverat: Alla är vi ett i Herren, skrivet på swahili.

Senare har vi vid några tillfällen kunnat stödja församlingen ekonomiskt vid byggen av prästgård och byakyrkor. Från dem har vi fått hälsningar och gåvor: de vackra makonde-sniderier, som pryder vårt bönhus. Eftersom inga svenska missionärer längre finns på platsen, har kontakterna för närvarande upphört.

I slutet av 1980-talet drabbades Etiopien av svåra svältkatastrofer. Då tog vårt missionsombud initiativ till en stor insamling för att stödja katastrofens offer. Den genomfördes år 1990 och inbringade drygt 42 000 kr. År 1991 och 1992 anordnades sommarauktioner för samma ändamål.

Bild
Bild

De senaste åren.

Under 1990-talet uppstod problem med att få ny pastor. Gunnar Burman gick över till sjukhuskyrkan år 1988. År 1989 välkomnades Ingegerd Carlsson som ny predikant. Då Infjärdens Missionsförening drog sig ur det direkta ansvaret, kom tjänsten att fördelas mellan föreningarna i Sjulnäs och Svensbyn. Infjärdens Missionsförening lades ner definitivt i mars 1995. Den hade då verkat sedan år 1922.

År 1991 slutade Anders Hillergren sin tjänst och år 1992 avgick Ingegerd Carlsson. Först år 1993 kunde en ungdomspräst, Magnus Hammega, välkomnas. Han blev kvar till år 1997. På hösten samma år anställdes Gösta Degerman som EFS präst för Sjulnäs och Svensbyn.

Samarbetet med kyrkan.

Då Infjärdens kyrka byggdes år 1973, kom ett visst konkurrensförhållande att uppstå gentemot EFS-föreningen. Detta blev speciellt tydligt, då föreningen började med egna nattvardsgångar år 1975. Trots detta förekom vissa gemensamma satsningar, särskilt sedan den nya kyrksalen byggts år 1979. Det förekom en del gemensamma mötesserier och sånggudstjänster. Dessutom firades varje år familjegudstjänster i kyrkan vid Mikaeli och på Palmsöndagen.Sedan predikanterna prästvigts år 1991 har samarbetet förenklats.

År 1993 tog Magnus Hammega initiativ till en familjedag i maj med bl.a. lådbilsrally. EFS-föreningarna i Svensbyn och Sjulnäs deltog tillsammans med Infjärdens kyrka. Detta har blivit ett årligen återkommande evenemang som utvecklats till en kyrkmarknad. Familjedagen anordnas på centralskolans område.

Hösten 2004 togs ytterligare ett stort steg i samarbetet. Söndagsgudstjänsterna firas nu tillsammans i kyrkan. Söndagsskolan, scouterna och ungdomsarbetet ses som gemensamma uppgifter.

Bild
Bild

Några personuppgifter.

ORDFÖRANDE I FÖRENINGEN HAR VARIT:
Axel Olofsson 1916 – 1926   Jonas Olofsson 1926 – 1946
Filip Eman 1946 – 1962   Sigvard Åström 1962 – 1979
Ola Lundström 1979 - 1986   Sören Lundström 1986 - 1990
Gunnar Burman 1990 - 1992   Henry Marklund 1992 - 1995
Robert Johansson 1995 - 2002   Lilian Marklund 2002 - 2005
Stig Nilsson 2005 -      

ANSTÄLLDA PREDIKANTER, UNGDOMSINSTRUKTÖRER OCH EFS-PRÄSTER:
Axel Olofsson 1924 – 1955   Gustav Holmström 1942 – 1946
Edvin Wiklund 1946 – 1963   Gustav Nygren 1964 – 1980
Gunnar Burman 1977 - 1988   Anders Hillergren 1981 - 1991
Ingegerd Carlsson 1989 - 1992   Magnus Hammega 1993 - 1997
Gösta Degerman 1997 -   Julia Strand 2010 -
Mathilda Wennberg 2014 -      

 

Dessutom har följande medverkat som BITRÄDANDE PREDIKANTER: Uno Nyström, Ola Lundström, Sören Lundström och Robert Johansson.

Dessutom har många andra, predikanter, pastorer och lekmän medverkat i föreningens gudstjänster. Sångare och sånggrupper, musiker och orkestrar har haft viktiga uppgifter.

Många, många fler skulle kunna nämnas. Alla de som frivilligt gått in i ledaruppgifter, i praktiska åtaganden, som lokalvård och serveringar och inte minst alla förebedjare har varit oerhört viktiga för att föreningen skulle leva kvar. Men främst av allt går vår tacksamhet till Gud, vår Fader, som genom sin Ande lett föreningen genom nedgångstider och blomstringstider så att den fått vara ett redskap i Hans hand.

Bild
Bild

Slutord.

Vi kan se tillbaka på 90 års verksamhet med stor glädje. Många Guds under har vi fått uppleva under åren. Vi kan också se framåt med tillförsikt. Vår uppgift är inte slut, Den har bara börjat. Varje ny generation måste vinnas för Gud. Också i vår så teknologiskt inriktade tid behövs det underbara evangeliet. Detta evangelium har Tora Ceder sammanfattat på det konstverk som invigdes 1985 och fortfarande pryder bönhusets altare: Talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som räddas är det en Guds kraft. (1 Kor.1:18)

Jonas Wiklunds slutord i den första årsberättelsen för år 1915 gäller fortfarande:

Så går vi åter okända dagar till mötes, och mer än någonsin torde vi undra vad de månde bära i sitt sköte. Måtte Herren i sin nåd blott få hålla oss vid den rätta ödmjukheten, att vi mer och mer må växa nedåt i våra egna ögon, men Jesus bliva mer och mer dyrbar och stor för oss.

Om vi under alla förhållanden hålla oss till honom, så skall ock han förvisso föra oss genom alla faror och prövningar som möta oss på vår väg, samt fortfarande bära både oss och bördorna genom alla stormar och bränningar, tills vi en gång av nåd för Kristi skull, lovprisande stå på andra stranden.

KÄLLOR:

  • - Missionsföreningens protokoll och årsberättelser.
  • - Axel Olofssons historik från år 1965
  • - Inspelning från 70-årsjubileet 1985
  • - Bönhusbygget, historik vid 25-årsjubileet 2000.
  • - Egna erfarenheter från år 1963 och framåt.

Bild
Bild