Medmänniskan

Trettonde söndagen efter trefaldighet

Den här månaden sätts Diakonin i centrum i många av våra kyrkor. Den startar vanligtvis vid den
trettonde söndagen efter trefaldighet då temat är medmänniskan. Detta år sätts de äldres psykiska
ohälsa i centrum. Diakoni är något ofrånkomligt för en kristen kyrka. Psykisk ohälsa beskrivs
som en växande utmaning i vårt samhälle och utgör därför en del av kyrkans uppdrag att tjäna.
Konfirmandlägren vid Storstrands kursgård, har genom åren haft otaliga konfirmandredovisningar där
medmänniskan varit i centrum. Vi som har varit ledare har inte alltid talat så mycket om Diakoni, men
ofta har ungdomarna tagit kommande söndags text, som ett exempel, när de fått uppgiften att berätta om
vad Jesus säger om medmänniskan. I texten berättar Jesus om en man som blivit överfallen av rövare och
hur en person, en Samarier, en som räknades som oren, och inte var välkommen till templet för att fira
Gudstjänst. Den mannen, denne Samarier som de fromma inte ens ville ta i hand, han fick bli ett
exempel, när Jesus ville visa vad medmänsklighet är. Samariern förbarmar sig över den slagne mannen,
han plåstrar om såren och för honom till ett sjukhus. Inte bara det, han betalar också för
sjukhuskostnaden.
Paulus skriver i en av episteltexterna, bemöt din ovän med kärlek, då menar Paulus att man samlar
glödande kol på hans huvud.
I boken ”Humor i helgade hyddor” står att läsa om kvinnan som besöker prästen för att utgjuta sin nöd
över mannen som var så besvärlig. Vad skulle hon ta sig till? Prästen som var en god själasörjare försökte
visa kvinnan på det som Paulus skriver om att samla glödande kol. Prästen frågar milt och omsorgsfullt:
- Har du försökt att helt enkelt bara överse med din man, löna ont med gott och på så sätt
samla glödande kol på hans huvud?
– Nej, ärligt talat, svarade kvinnan. Så långt har jag inte gått ännu. Men vid ett par tillfällen har jag
bränt honom i baken med strykjärnet!
Diakoni handlar om något så enkelt och samtidigt något väldigt svårt i vårt individualistiska samhälle,
nämligen att se sin medmänniska. Psykisk ohälsa ökar i vårt samhälle och det kan vi koppla ihop med den
ensamhet som många äldre, men också många unga känner, mitt i ett brusande, livligt urbant samhälle.
Hur många är vi som bara går förbi den ensamme och behövande? Hur gör vi med dem som vi inte orkar
med? Dessa jobbiga personer som ingen vill umgås med. Bränner vi dem, bildligt talat, med våra
”strykjärn.” Diakonalt arbete utgår från att möta andra med respekt, att mötas i ögonhöjd.
Jag har ett ärende till dig i dagens krönika, till dig som känner dig bränd av dina medmänniskor och
kanske också av Gud. Du känner dig som om du inte vore älskad, sedd eller värdefull.
Då vill jag ropa till dig å min Guds vägnar, och ropa in det i ditt hjärta och sinne.
Nej det är inte sant det du säger om dig själv. Gud vill genom sin egen älskade Son få viska, ja ropa in
i ditt liv. Du är älskad.
Vid varje konfirmand lektion plockade jag fram gitarren och sjöng med konfirmanderna: ” Du omsluter
mig på alla sidor och du håller mig i din hand”, och ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här
och nu”...
Om dessa ungdomar inte förstått något av det jag försökt berätta för dem, då ville jag ändå att de skulle få
dessa sångstrofer med sig i livet. Att Gud den som skapat kosmos och mikrokosmos han som ville deras
liv, han den Helige, han omsluter på alla sidor och håller dem i sin hand, han den evige ropar in i
deras sinnen, du är viktig här och nu.
En skön helg önskar jag dig

Gösta Degerman 2018-08-22
Bild
Bild